DET HÄR VILL DU INTE MISSA!

Andra halvan av 90-talet drev vi som församling en affärsrörelse med hotell, restaurang, vandrarhem och camping. Detta gjorde att vi kom i kontakt med och relation till massor av människor. Olika människor, fantastiska människor, mindre trevliga människor, kända och okända...

Våra gudstjänster var under denna tid förlagda till den mäktiga festsalen på hotellet - det är självklart poänger med att samanvända lokaler, så gör vi även nu när det kommer till församlingen och vår skola.

En gång hade vi ett större sällskap som firade bröllop här nere. De fyllde både vårt hotell och vandrarhem, samt logerade hos våra konkurrenter. Efter bröllopsfesten skulle de sova ut och så äta brunch tillsammans hos oss vid 12-tiden på söndagen. Allt var frid och fröjd tills vi vid 9-tiden på söndagsmorgonen satte igång med förberedelserna för vår gudstjänst. Förberedelser i form av ljudlig bön och än mer ljudliga lovsånger. Som vi var mest igång med dessa såg jag några av bröllopssällskapet som kikade in genom dörren och insåg att vi nog hade väckt dem. Aj, aj , aj! 

Nåväl. gjort var gjort, och under gudstjänsten insåg jag att vi behövde be dem om ursäkt. Efteråt mötte jag brudens mor utanför hotellet och började ursäktande förklara att vi som drev hotellet var en församling och att vi firade gudstjänst varje söndag och att vi var ledsna över att ha stört dem och....

Kvinnan avbröt mig efter en stund och sa: "Det är absolut ingen fara. Jag är själv varmt troende - jag är katolik". Så fortsatte vi att samtala en stund och jag formligen såg och kände Jesu kärlek och närvaro i denna kvinna, samtidigt som jag på insidan kämpade med mina idéer om hur katoliker egentligen är: religiösa men utan liv, fast i villoläror och troligen direkt allierade med antikrist i den yttersta tiden, etc, etc."

Detta samtal bröt ner alla mina förutfattade meningar! Jag insåg att jag tyckte mycket men visste lite. Jag var full av fördomar - fördomar betyder väl att man bedömer och dömer i förväg. Jag gjorde mig skyldig till det som jag ibland själv kännt mig utsatt för - människor som aldrig mött mig eller lyssnat på mig, men som redan hade domen klar: "Han är en splittrare och villolärare"

Vad skönt att man kan ompröva, omvärdera och omvända sig! Så tror jag man behöver leva hela livet, både mot katoliker som en del av oss protestanter för tillfället stormar emot, och mot andra som vi av en eller annan anledning inte förstår oss på!

Några rader från Ribbingebäck, där TRPO (Trosrörelsens predikantorganisation) möts under ett par dagar.

Som för de allra flesta är det värdefullt att möta "sina egna", de som tro på eller håller på med samma sak som man själv gör. Därför är det en ren fröjd att träffa ett stort gäng med pastorer och predikanter från Trosrörelsen. En del av dem har hängt samman i 20 år eller mer, medan andra har kommit till under vägen.

Här får vi tid att prisa och tillbe Gud, samtala om aktuella företeelser, om lärofrågor, om läget i landet och att odla härlig gemenskap! Idag har vi bland annat dryftat den aktuella föreslagna ändringen av äktenskapslagstifningen. Annat som sysselsatt oss är samtalet om den kristna enheten, vilka den innefattar och vad den innebär.

Tråkigt? Oviktigt? Definitivt inte! Glad att jag här här. Jag är inte den enda glada pastorn - här vimlar det av dem! Klara över utmaningarna i nutid och hungriga på framtiden!

Själv pastor är det givet att man träffar en hel del i samma skrå. Allt för ofta möter man dem trötta, en smula uppgivna, frustrerade och med ett stänk av ledsamhet skrivet i ögonen. Kanske inte så konstigt. För det första är även pastorer och präster människor och möter det som vi alla får tampas med. För det andra är den "religiösa marknaden" en krympande företeelse. Det innebär att färre och färre ska klara av allt. Det är oftast ingen ände på allt de ska tas itu med och klaras av. Därtill krymper allt som oftast de ekonomiska ramarna inom vilka man har att verka. Många gånger är de dessutom den enda som förkunnar i församlingen och då kan det i längden kännas ganska uppbundet. Så känns det dock inte för mig! Jag brukar presentera mig som en lycklig pastor, vilket jag också är. Självklart har jag mina dagar också, men jag är så glad att jag får arbeta som pastor. En orsak till att jag trivs är att jag har så många fantastiskt hängivna och duktiga människor runt omkring mig! När somliga pastorer känner det som om församlingen faller samman om de reser bort några dagar (tror i och för sig inte att den känslan stämmer) så råder motsatsen här. Det händer så mycket när jag är borta, som t.ex. förra veckan då jag var i Albanien. Det var full fart här hemma. Många människor involverade med alltifrån att räfsa löv och byta vindskivor till att få människor andedöpta och be för ett helt gäng härliga muslimer! Kan man bli annat än lycklig?!

Att få gå på upptäcktsfärd i Guds ord, tillsammans med Gud själv och ett antal hungriga bibelskoleelever är något helt speciellt! Har nu bara en dag kvar av min vecka här i Fiers nystartade bibelskola. Mitt ämne är Guds karaktär - det handlar om Guds personlighet och hans attribut, att han är allsmäktig, rättfärdig, etc, etc. I går kväll avslutade vi med att Gud är kärlek. I en paus satt jag ner och drack kaffe med några av eleverna. En tjej som jag inte lagt märke till tidigare satt mitt emot. Hon sa: "Jag har velat prata med dig men inte vågat..." Så berättade hon sin historia om en uppväxt i en trasig familj, men att det trots allt gått bra i skolan. Hon hade lätt för att lära men tyckte att inget kunde beröra hennes hjärta. En dag hade ett par främlingar kommit till skolan och de talade med henne och sa att skulle komma att gå långt och att hon skulle gå på en speciell skola som skulle beröra hennes hjärta. Nu, många år senare, går hon som nyfrälst på den skolan! Hon sa: "När du talar om Gud, är det så mycket som rörs i mitt hjärta". I hennes ögon lyste liv och den kärlek som jag sedan undervisade om! Wow, vad jag älskar detta!

Har just tagit en sväng på stan, som inte utmärker sig något vidare. Åtminstone inte i de kvarter jag håller mig. En bit bort ligger i alla fall en rund park, alldeles vid den stora mosken. Där är det tydligen herrarnas som gäller. Hela parken är full av äldre herrar, de flesta i hatt, fördrivande tiden med bräde eller domino, endera tuggande solrosfrö eller med en cigarett i mungipan. Av damerna ser man där inte ett spår...

Denna vecka är det Albanien som gäller. Mycket har ändrat sig sedan jag var här första gången 1992. Annat är sig likt. Fortfarande finns en del av de karaktäristiska betongbunkrarna kvar i gathörnen. Annars är som sagt mycket förändrat. Redan på Rhinas - flygplatsen, möts man numera av en modern och snitsigt designad flygplatsbyggnad. Annat var det på 90-talet, då den mest påminde om en liten ladugård. På gott och ont klampar nu västvärldens kapitalism in med stora steg. Säkert mestadels gott, för nu har människor mat för dagen och hyggliga kläder på sig. Samtidigt ser man mycket mer av västvärldens livsstil med alla dess tillbehör - lika tom och innehållslös som alltid. Här precis som hemma, behöver vi påminnas om vad som verkligen är viktigt livet och att det sällan går att köpa för pengar.

Jag är här för att undervisa på den nystartade bibelskolan i Fier, en stad med drygt 100000 innevånare en bit från kusten, lite söderut i landet. Apropå kusten - på vägen hit stannade vi på ett hotell för att ta en kopp kaffe. Hotellet låg precis vid stranden av ett underbart Medelhav och vattnet var fortfarande varmt, i alla fall för en svensk! Säkert 20 grader. Nu försöker jag övertyga vännerna här om att vi ska åka och bada. Inte helt lätt, kan jag tillägga... Kolla in bilden om inte du också känner suget?!

Bad eller inte, det är underbart att vara här. Jag njuter av att få åka i väg på detta sätt och dela med mig av det allra bästa i livet - Jesus!