DET HÄR VILL DU INTE MISSA!

En underbar dag tillsammans med familj och släkt fick en likaledes underbar avslutning tillsammans med församlingsfamiljen! Långfredagen eller som engelsmännen kallar den; good friday, har vi sedan några år tillbaka tradition att fira lovsångsgudstjänst med nattvard. Så även detta år.  På en "vanlig" söndagsgudstjänst är det ganska mycket som ska få plats, men på denna gudstjänst kostar vi på oss att bara bli upptagna med Jesus och ge Honom en massa ära för det han gjort för oss. Något vi för övrigt aldrig kan göra för mycket, men ofta gör allldeles för lite...

En härlig del i gudstjänsten är nattvardsfirandet. Att så konkret både få påminnas och ta till sig det som Jesus gjort för oss är alltid en stor välsignelse. Det som hände för så länge sedan blir så verkligt och ges dessutom till var och en personligt. Jesus sa apropå detta: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom". Att så påtagligt få "odla enhet" med Jesus är verkligen inga småsaker. Gud är så påtagligt närvarande och mötet med Honom sitter i länge efter!

Nu är som bekant långfredagen bara början på påsken och vi ser fram emot att få fira uppståndelsens oerhörda seger på söndag! 

Jag måste bara bjuda på ett litet smakprov på vad jag menar med gospel. Det är Kurt Carr singers som ger allt i "In the sanctuary".

De kommer inte som gästartister till Sävsjö Gospel Festival i år... men vem vet till ett annat år?!

Sången och musiken har i alla tider engagerat och inspirerat oss människor. Den har i alla kulturer en stor plats, antingen det handlar om att tillbe Gud, att skapa samhörighet, att beskriva händelser och känslor eller ”bara” för att ha något att dansa till.

Få musikstilar har en sån förmåga att förmedla liv och glädje som gospelmusiken. Jag har alltid varit svag för den. Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg den kolakrämsfyllda chockladbiten, med namnet Plopp. Den såldes med reklamen "Det är svårt att säga stopp, när man börjat äta Plopp". Jag känner ungefär likadant för gospel! När jag väl börjar lyssna eller spela, vill jag bara ha mer, och mer, och mer...

Gospel är till sin kärna mer än en musikstil. Gospel är engelskans ord för grekiskans evangelion, eller som vi svenskar säger; evangelium. Ordet betyder "glatt budskap, goda nyheter" och är identiskt med Bibelns beskrivning om Guds kärlek och frälsning för alla människor.

Gospelmusik förknippas oftast med afroamerikanska människor, som antas ha en naturlig fallenhet för den frihet, och det "tryck och sväng" som kännertecknar musiken. Jag har dock flera gånger noterat när jag rört mig i sådana kretsar i både Afrika och på andra håll att det inte stämmer. De håller takten, sjunger och dansar ungefär lika olika som vita människor. Vad beror det då på att "svarta" människor tycks kunna uttrycka, i synnerhet gospelmusiken på ett så suveränt sätt?

Jag tror det har att göra med något som vi alla har tillgång till, nämligen hjärtat... Det som ger eftertryck och genomslag, det som berör och gör en skillnad, är det som kommer "inifrån". Ordsspråksboken i Bibeln uttrycker det så här: " framför allt som skall bevaras skall du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet".

Min slutsats är därför att även bleka människor har möjlighet att göra bra gospelmusik. Denna tanke ska nu upp tillbevis i Sävsjö! I augusti blir det för första gången en gospelfestival och förberedelserna är i full gång. Grunden utgörs av en stor kör som varje kväll får besök av gästartister. Kanske vill du också vara med? Du är mycket välkommen! 

Mer info hittar du på www.gudskraft.se.

I går kväll hade jag förmånen att lyssna till den i särklass skarpaste apologet jag känner till. Åtminstone på den svenska arénan. Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen talade över ämnet "Jesus och Jonas" och bemötte på ett suveränt sätt, några av de tankar om Jesus som Jonas Gardell för fram i sin nyligen utkomna bok "Om Jesus".

Har haft några tillfällen förut att höra på Stefan och blir alltid lika uppmuntrad och styrkt i min tro. Han har gåvan att på ett avväpnande och vänligt sätt, leverera knivskarpa analyser och både motsäga och formligen pulverisera påståenden och slutsatser som exkluderar Gud, vilka är så vanligt förekommande i dag. 

Det han riktade in sig på i analysen av Gardells bok, var först och främst tanken att Jesus inte är, och inte heller påstod sig vara, Guds son.  

Utan att här ge mig in i själva argumentationen, kan jag tänka mig att Gardells linje i frågan bottnar i det som vi alla så fall konfronteras av. Det vill säga, om Jesus är Guds son, och därmed Gud, måste vi på ett eller annat sätt ta ställning för eller emot honom. Om han är Guds son måste vi ta hans ord på allvar. Om han är Guds son, kan vi inte leva som vi vill.

Bättre då att mena att Jesus inte är Guds son, vilket vi självklart har all rätt att hålla före. Det blir dock svårt att få att gå ihop med det som Bibeln säger, något som Stefan Gustavsson visade på ett excellent sätt i går kväll.

För dig som läser eller tänker läsa Jonas Gardells bok, rekommenderar jag en "balansvikt" i till exempel Lee Strobels internationella bästsäljare "Fallet Jesus" eller uppföljaren "Vilken Jesus ska jag tro på". Framför allt rekommenderar jag världens mest lästa bok; Bibeln!

Ditt ställningstagande är alldeles för viktigt för att bara vila på en uppfattning!

Häromdan satt jag och drack en kopp kaffe tillsammans med mina föräldrar vid deras köksfönster. Ett par tre meter från köksfönstret emellan två vinbärsbuskar står ett välbesökt fågelbord. För mig som gammal fågelskådare är det nästan en reflex att hålla åtminstone ett öga riktat däråt. Det är en av ornitologens drivkrafter att en oväntad, kanske ovanlig fågel kan dyka upp nästan var som helst.

Plötsligt försvinner alla talgoxar, en och talltitor, blåmesar och domherrar och in på scenen susar en elegant sparvhökshane som till synes nonchalant slår sig ner i toppen av en av vinbärsbuskarna. Vänta, alla försvinner inte. Nere i vinbärsbusken sitter en liten svartmes, varnar frenetiskt och hoppar nervöst omkring, noggrant hållande sig i de tätatste delarna av busken så att höken över huvudet inte ska kunna slå till.

Sparvhöken spanar stundtals ner på mesen och ser sig i nästa ögonblick omkring, nästan som om han inte har sett den lille nere i busken. Kanske är det en händelse, kanske är det en utstuderad taktik. Efter nån minut får det i alla fall svartmesen att våga språnget bort mot ett buskage ett tiotal meter bort. Han sveper plötsligt iväg utmed marken med blixtens hastighet.

Det hjälper föga. Bara 3-4 meter från vinbärsbusken är sparvhöken ifatt och slår klorna i ryggen på svartmesen för att sedan slå sig ner på en sten bredvid för att låta sig beskådas av oss fascinerade åskådare i fönstret. Svartmesens historia som pekade fram mot att sätta bo och lägga ägg fick ett abrupt och definitivt slut.

En vanlig dag i naturen, som vi råkade få bli vittnen till. För mig blev det mer än upplevelse. Jag såg symboliken i svartmesen som "blev efter" och eftersom han var ensam blev ett lätt byte för rovfågeln. Hur lätt är det inte också för oss människor att tro att vi kan själva och ska klara oss galant på egen hand. Han som gjort oss vet att vi behöver varandra och har gett oss församlingen inte bara som en flocktillhörighet, men också som ett beskydd, en gemenskap som stänger ute den onde, som enligt Bibeln "går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han ska sluka". På egen hand har vi inte mycket att sätta emot, men tillsammans med Gud och varandra är det det omvända som gäller. Jag har bestämt mig - Jag håller mig så nära mina trossyskon som jag bara kan!